Här hälsas inte mera

Jag har börjat på ett nytt jobb. Det är ett stort företag, med mycket människor. Eftersom jag ägnar mycket tid på att studera människor (läs GLO) så fastnar många människors utseende i minnet, men var de hör hemma fastnar INTE! Men lika lätta som jag har för att komma ihåg ett ansikte och inte komma ihåg var det hör hemma har annat folk lätt för att komma ihåg mig. Det är bra, ibland… När det är så mycket människor på en gång är det inte lätt att komma ihåg vilka man har hälsat på, vilka man har pratat med, om man inte har pratat enskilt med dem, osv. Men på det här stället är andra bra på att hälsa på mig, det tycker jag är trevligt. Väldigt trevligt faktiskt! Jag kan leva nästan en hel dag på att någon har hälsat på mig.
Så var det då en på det här stället som jag hade hälsat på och som jobbar på samma avdelning som jag, som verkligen hälsade en gång, nästan lite överdrivet mycket, men glad blev jag. Ett par dagar gick han på när jag gick av och han sa några ord till mig, fler än vad jag riktigt lyssnade på, jag var rätt trött och trodde att han hade sagt allt han skulle men så sa han något mer, vad hörde jag alltså inte. Dagen därpå hälsade han inte på mig! Kanske han bara inte såg mig, vad vet jag. Kanskevar det hans tur att vara trött, eller bara inte kände för att hälsa, eller kanske jag missade när han hälsade, eller kanske han förväntade sig att jag skulle hälsa? Men något hälsande blev det alltså inte. Nu känner jag ju inte alls den här personen så det spelar inte så stor roll, men visst är det konstigt när en person som man hälsat på plötsligt slutar! Det här är inte alls första gången jag hamnar i den här situationen, jag har till och med varit värre ute. Efter flera hälsningar och långa samtal så helt plötsligt slutar personen hälsa!? Till min stora förvåning. Någon gång har jag till och med sett hur de generat tittar bort, de har alltså varit medveten om att de inte hälsar!

Jag har faktiskt en gång slutat hälsa jag med!! Hemsk människa är jag. Det var när jag åkte buss, det var en kille där som jag brukade prata med, rätt mycket ibland, han var trevlig. Han var nog lite glad över att prata med mig på bussen, men kanske lite rädd att jag skulle försöka ta kontakt med honom utanför bussen, vilket jag inte hade några större planer på. Så en gång när vi bytte buss och hade pratat lite ditt och datt på den föregående bussen, så istället för att sätta sig bredvid mig så satte han sig en bit ifrån mig! Nästan lite demonstrativt. Ledsen blev jag och lite sårad och jag kände att jag kanske hade varit lite för mycket på och det var verkligen inte meningen! Så jag backade, låångt, jag slutade hälsa och killen blev förvånad, när han väl insåg det. Jag kände mig lite som en dramaqueen när jag gjorde en så stor höna av den lilla fjödern. Men samtidigt hade han ju rätt tydligt visat att han inte ville ha (så) mycket med mig att göra och det fick jag ju acceptera, men jag kunde ju ha hälsat av artighet. Till slut bestämde jag mig för att sluta fåna mig och hälsa på honom igen. Men då såg jag inte till honom! Fast jag mötte honom en gång till och då hälsade han, noggrant (!) och det gjorde jag med, det var inte läge att stanna och prata för min del, men det kändes nästan som att han kunde ha tänkt sig det! Fast han verkade lite lättad när jag lät bli!

Problemen med långa korridorer!

Mitt problem med långa korridorer är det här:
Jag svänger ut i den långa korridoren, jag är nästan eller helt ensam. Men så helt plötsligt ser jag någon jag känner, där längst borta! Vad göra!?
Störst problem är det om det är någon jag känner så mycket att jag absolut måste hälsa, men som jag knappast kommer stanna och prata med, om jag inte har gott om tid och vet att även den andra har det, eller att vi inte har sets på väldigt länge.
Vi tittar båda på varandra, känner igen varandra och det är nu problemet uppstår… ska jag hälsa nu?  Det verkar ju bättre att vänta tills att jag kan säga ”Hej!” utan att skrika.
Så OM jag vinkar glatt till personen längst bort i korridoren redan när vi ses, vad ska jag då göra den närmsta minuten när vi går emot varandra? Stirra stint på personen, kolla ned i golvet, kolla på väggarna?? Både golven och väggarna är ju rätt ointressanta, men stirra stint på personen verkar inte som det bästa alternativet det heller och vad sjutton ska jag göra när vi möts? Säga ”Hej!” EN GÅNG TILL!?? Det verkar ju om något lite knasigt… Tvingas jag då inte till att stanna och prata med personen? Två ”Hej!” är ju nästan ett samtal! Visst är det inte så värst farligt att stanna och prata om man har tid och något att säga!
Men om jag inte vinkar glatt när jag ser personen utan väntar tills att jag är så nära att jag kan säga ”Hej!”, vad ska jag göra under tiden då? Sjunga en liten sång? Dansa lite? Det är ju lite oartigt att inte hälsa när man ser varandra och personen kanse inte ska gå så långt att den verkligen möter mig utan kanske svänger av tidigare, då missar jag ju tillfället att hälsa helt!

Ursäkt!

Det har inte blivit så mycket skrivet på sista tiden. Jag har fått jobb… Sedan har det ju gått och blivit fint väder! :-) Vilket gör att jag har fullt upp ute.
Men jag lovar, jag ska skriva mer, snart! Bland annat om hur konstigt det kan bli när folk plötsligt slutar hälsa och mina problem med långa korridorer och för att inte tala om mina problem med kramar! Allt det där OCH lite till ska jag skriva av mig inom kort.
Så under tiden får alla passa på att njuta utav det fina vädret istället.

Nattfunderingar 1

Jag funderade på en sak igår kväll.
Varför är det så mycket grus i min säng?

Bläää

Jag hatar klädaffärer, hatar, hatar, hatar. Så är det bara.
Nu är det så att jag ska på bröllop i september och något annat än stallkläder bör man alltså har på sig. Det står ”Kavaj” och jag antar att stallkläder inte inbegrips under den rubriken. Så då måste jag alltså släpa mig iväg till dessa förhatliga klädesaffärer.
Hela den här processen kräver en del mental förberedeles, annars funkar det inte alls. Tyvärr kunde jag bara notera att kläderna i år (precis som förra året) är helt fel, fel färg, fel material, fel design och fel form, på min kropp alltså. Så till slut går jag runt som ett åskmoln. I det här läget är det få som klarar av att umgås med mig, min mamma är en av dem som absolut INTE klarar av det. Eller det kanske är mer rätt att säga att jag inte klara av min mamma i klädesaffärer.
Så här går det till, jag traskar runt och plockar bland kläder som jag tycker ser ok och om jag hittar något som jag vill ha tar jag fram det och visar det för mamma. Redan vid det här laget tycker jag allt är jobbigt. Mamma tittar på vad det är jag håller fram och så säger hon ”Ska du ha det!?” Med betoning på HA och genast förstår man att det var det värsta hon har sett och borde inte hennes dotter hjärna undersökas? Jag har kommenterat detta några gånger och hon säger förstås att det inte alls var så hon menade och att jag bara är känslig. Nu borde hon ju veta att hela processen med att köpa kläder gör mig känslig, men faktum är att jag har testat samma kommentar tillbaka, tyvärr utan att helt lyckas med tonfallet, men jag fick samma reaktion som hon brukar få ändå! Och då var det hon som inte alls var överkänslig!
Sedan har vi då nästa grej, provrummet… Om jag nu har tagit mig dit vill säga. Så står man då där i bh, trosor och sockar, självklart gör jag inte det om det är en jacka eller en tjock tröja jag ska prova, jag tar faktiskt inte heller av mig på överkroppen om det är ett par byxor jag ska pröva, men då händer inte det här heller. Precis när man står där, blek, fet (så känns det ivarjefall) och osäker inför spegeln och precis har fått av sig allt för att ta på sig plagget, då sticker mamma in näsan genom dörrarna och frågar om kläderna passar! Nu är det ju så att när hon ”sticker in näsan” så måste hon öppna dörrarna/draperierna för fullt! Så det är inte bara den fördömmande spegelbilden som spanar på en, det är hela affären!

Jag hade inte med mig mamma den här gången, men det hjälpte inte, jag hittade inga kläder.
Jag var på bröllop i september förra året och hittade inga kläder till det heller, som tur är hittade jag en i min garderob som gick an. Jag vet inte om jag ska satsa på att ha samma klänning den här gången också, eller om åskmolnet ska besöka stan igen…

Tv:n och jag

Jag har haft ett snack med min tv idag, jag älskar inte Markolio, det var han som frågade. Visst jag tycker han är helt ok, men jag skulle inte gå så långt som att säga att jag älskar honom! Vidare så tänkte jag på ost, det verkade inte vara vad han hade tänkt sig (min tv är en han) men å andra sidan verkade han inte bry sig så mycket om vad jag tänkte på!
Sedan kom den där läskiga reklamen om att man inte ska äta apornas mat, bananer alltså. Vad jag tycker är läskigt med den är inte deras fåninga skräck-parodiering utan hur de försöker hjärntvätta folk. Det är inte speciellt nyttigt med sådana där sportdrycker, de flesta som tränar har inte någon som helst nytta utav det utan det passar mer till maratonlöpare och liknande,
 Jag vet inte om apor i fritt tillstånd verkligen äter bananer eller om det är en faktoid. Älgar gör det, men antagligen bara de som är tama. Men en sak vet jag om bananer och det är att de vi äter är en hybridart och de växer inte vilt, alltså snor vi inte apornas mat.
Däremot transporteras bananerna väldigt långt, med allt vad det betyder i utsläpp och antagligen så snor vi åt oss en massa mark som kanske hade kunnat användas till något bättre.
Men att byta från bananer till den där sportdrycken är oavsett vilket ett dåligt val!

När fick människan storhetsvansinne?

När fick människan för sig att vi var centrum av universum?
Inte kan det ha funnits med redan från början av vår existens? Det måste ju ha varit någonstans på vägen, för om vi från början trodde att vi var det nav som resten av universum snurrade runt borde ju alla andra djur tro detsamma!
Fast det kanske de gör?
Men djur som är instängda utav oss människor, skulle de också se sig som centrum? Att det vi människor gör mot dem inte är ett beteende från en art med korkade idéer om sin överlägsenhet utan ett tecken på något annat, något som kanske styrs av något gudomligt?
Å andra sidan så var det väl så att samma människor som ansåg att vi var centrum i universum också ansåg att det fanns någon slags guddom som bestämde över oss!
Jag lyssnade på Max Tegmarks Sommar, det kanske svarar på varför jag kom in i dessa grubblerier.
Men jag fick också höra något annat intressant, något som jag började grubbla över någon gång i tonåren, eller kanske redan tidigare, jag gick över ett övergångställe och efteråt for en tanke genom mitt huvud, tänk om jag blev påkörd när jag gick över, tänk om jag bara inbillade mig att jag stod oskadd på andra sidan vägen?
Efter ett tag vidareutvecklades den här teorin till att det kanske gick bra i det här universum, men sämre i något annat?
Det här är ett grubbleri som brukar dyka upp då och då i mitt liv.
Men så när jag lyssnade på den här professorn i astrofysik, så visade det sig att jag inte var den enda som hade funderat i de här banorna!
Det är faktiskt rätt trevligt att upptäcka att man inte är helt ensam om sådana här tankar, men samtidig skulle det ju vara kul att komma på något helt unikt, något som ingen riktigt har fattat än…