I am Yeedi

Jag hatar klädaffärer, hatar, hatar, hatar. Så är det bara.
Nu är det så att jag ska på bröllop i september och något annat än stallkläder bör man alltså har på sig. Det står “Kavaj” och jag antar att stallkläder inte inbegrips under den rubriken. Så då måste jag alltså släpa mig iväg till dessa förhatliga klädesaffärer.
Hela den här processen kräver en del mental förberedeles, annars funkar det inte alls. Tyvärr kunde jag bara notera att kläderna i år (precis som förra året) är helt fel, fel färg, fel material, fel design och fel form, på min kropp alltså. Så till slut går jag runt som ett åskmoln. I det här läget är det få som klarar av att umgås med mig, min mamma är en av dem som absolut INTE klarar av det. Eller det kanske är mer rätt att säga att jag inte klara av min mamma i klädesaffärer.
Så här går det till, jag traskar runt och plockar bland kläder som jag tycker ser ok och om jag hittar något som jag vill ha tar jag fram det och visar det för mamma. Redan vid det här laget tycker jag allt är jobbigt. Mamma tittar på vad det är jag håller fram och så säger hon “Ska du ha det!?” Med betoning på HA och genast förstår man att det var det värsta hon har sett och borde inte hennes dotter hjärna undersökas? Jag har kommenterat detta några gånger och hon säger förstås att det inte alls var så hon menade och att jag bara är känslig. Nu borde hon ju veta att hela processen med att köpa kläder gör mig känslig, men faktum är att jag har testat samma kommentar tillbaka, tyvärr utan att helt lyckas med tonfallet, men jag fick samma reaktion som hon brukar få ändå! Och då var det hon som inte alls var överkänslig!
Sedan har vi då nästa grej, provrummet… Om jag nu har tagit mig dit vill säga. Så står man då där i bh, trosor och sockar, självklart gör jag inte det om det är en jacka eller en tjock tröja jag ska prova, jag tar faktiskt inte heller av mig på överkroppen om det är ett par byxor jag ska pröva, men då händer inte det här heller. Precis när man står där, blek, fet (så känns det ivarjefall) och osäker inför spegeln och precis har fått av sig allt för att ta på sig plagget, då sticker mamma in näsan genom dörrarna och frågar om kläderna passar! Nu är det ju så att när hon “sticker in näsan” så måste hon öppna dörrarna/draperierna för fullt! Så det är inte bara den fördömmande spegelbilden som spanar på en, det är hela affären!

Jag hade inte med mig mamma den här gången, men det hjälpte inte, jag hittade inga kläder.
Jag var på bröllop i september förra året och hittade inga kläder till det heller, som tur är hittade jag en i min garderob som gick an. Jag vet inte om jag ska satsa på att ha samma klänning den här gången också, eller om åskmolnet ska besöka stan igen…