I am Yeedi

Jag har börjat på ett nytt jobb. Det är ett stort företag, med mycket människor. Eftersom jag ägnar mycket tid på att studera människor (läs GLO) så fastnar många människors utseende i minnet, men var de hör hemma fastnar INTE! Men lika lätta som jag har för att komma ihåg ett ansikte och inte komma ihåg var det hör hemma har annat folk lätt för att komma ihåg mig. Det är bra, ibland… När det är så mycket människor på en gång är det inte lätt att komma ihåg vilka man har hälsat på, vilka man har pratat med, om man inte har pratat enskilt med dem, osv. Men på det här stället är andra bra på att hälsa på mig, det tycker jag är trevligt. Väldigt trevligt faktiskt! Jag kan leva nästan en hel dag på att någon har hälsat på mig.
Så var det då en på det här stället som jag hade hälsat på och som jobbar på samma avdelning som jag, som verkligen hälsade en gång, nästan lite överdrivet mycket, men glad blev jag. Ett par dagar gick han på när jag gick av och han sa några ord till mig, fler än vad jag riktigt lyssnade på, jag var rätt trött och trodde att han hade sagt allt han skulle men så sa han något mer, vad hörde jag alltså inte. Dagen därpå hälsade han inte på mig! Kanske han bara inte såg mig, vad vet jag. Kanskevar det hans tur att vara trött, eller bara inte kände för att hälsa, eller kanske jag missade när han hälsade, eller kanske han förväntade sig att jag skulle hälsa? Men något hälsande blev det alltså inte. Nu känner jag ju inte alls den här personen så det spelar inte så stor roll, men visst är det konstigt när en person som man hälsat på plötsligt slutar! Det här är inte alls första gången jag hamnar i den här situationen, jag har till och med varit värre ute. Efter flera hälsningar och långa samtal så helt plötsligt slutar personen hälsa!? Till min stora förvåning. Någon gång har jag till och med sett hur de generat tittar bort, de har alltså varit medveten om att de inte hälsar!

Jag har faktiskt en gång slutat hälsa jag med!! Hemsk människa är jag. Det var när jag åkte buss, det var en kille där som jag brukade prata med, rätt mycket ibland, han var trevlig. Han var nog lite glad över att prata med mig på bussen, men kanske lite rädd att jag skulle försöka ta kontakt med honom utanför bussen, vilket jag inte hade några större planer på. Så en gång när vi bytte buss och hade pratat lite ditt och datt på den föregående bussen, så istället för att sätta sig bredvid mig så satte han sig en bit ifrån mig! Nästan lite demonstrativt. Ledsen blev jag och lite sårad och jag kände att jag kanske hade varit lite för mycket på och det var verkligen inte meningen! Så jag backade, låångt, jag slutade hälsa och killen blev förvånad, när han väl insåg det. Jag kände mig lite som en dramaqueen när jag gjorde en så stor höna av den lilla fjödern. Men samtidigt hade han ju rätt tydligt visat att han inte ville ha (så) mycket med mig att göra och det fick jag ju acceptera, men jag kunde ju ha hälsat av artighet. Till slut bestämde jag mig för att sluta fåna mig och hälsa på honom igen. Men då såg jag inte till honom! Fast jag mötte honom en gång till och då hälsade han, noggrant (!) och det gjorde jag med, det var inte läge att stanna och prata för min del, men det kändes nästan som att han kunde ha tänkt sig det! Fast han verkade lite lättad när jag lät bli!