Det är mörkt i pepparkaksland

Mamma och jag höll på att bränna vid några pepparkakor.

Nu bor det tjocka hästar, smala hästar, tjocka gummor, smala gummor, gummor med ryggproblem, tjocka  gubbar, nej inga smala gubbar, tjocka grisar, smala grisar, hjärtan, giraffer, dinosaurier, dels den där stora typen och så de där som ser ut som leguaner med stora kammar på, stjärnor, bockar (julbockar, inte män), labradorer, sälar (labradorer som har tappat benen) elefanter med och utan huvuden (ibland blev kroppen väldigt stor och då blev det inget huvud på dem!?), alpackor som bajsar (egentligen giraffer, eller om det är hästar, som har blivit lite konstiga) och så lok, men inga vagnar.
Det var nog allt.

Pepparkaksbak

I brist på andra blir det jag och min mor som bakar pepparkakor…

Jag hade sett mitt pepparkaksbak så här: vi hade pratat en massa (med varandra) bakat lite pepparkakor, skrattat lite, gjort konstiga figurer, fikat lite, ätit lite deg och pratat och skrattat lite till och så bakat lite mer pepparkakor.

Nu blir det så här: jag tar fram degen (den ska ”vila” en natt) sätter på ugnen, mamma snurrar runt på ett helt planlöst, men mycket upptaget vis. Jag tar fram plåtarna och börjar leta efter formarna.
Efter att ha ropat på mamma i 10 minuter och försökt fråga henne var formarna är kommer hon in i köket och stör sig på att jag är upprörd, lite arg och MYCKET frustrerad. Hon var ju i rummet bredvid och hörde mig hela tiden och föresten hjälper hon ju till så det finns det ju ingen anledning till att ropa på det viset, hon var ju bara iväg för att hämta … Sedan tar hon fram formarna och försvinner på sitt mystiska vis igen.
Jag börjar baka och mamma sätter sig i telefonen för att ringa till någon som hon bara MÅSTE ringa till. Efter en låååååång stund har hon pratat färdigt och kommer förbi mig i köket med någon självklar sak att kommentera, typ ”Ska du inte ta ut kakorna snart”, eller ”Du har nog för hög värme på ugnen.”
Därefter försvinner hon iväg på ett nytt, MYCKET viktigt uppdrag, oftast att vattna växterna. Jag fortsätter baka kakor, men har nu börjat tröttna på det. Efter att blommorna (eller vad det nu var som var så viktigt) är vattnade kommer hon återigen förbi mig och mitt kavlande, nu med någon snäll och uppmuntrande kommentar, typ ”Oj! Vad fina de är!”
Eventuellt stannar hon för att plocka ut en plåt eller stapla lite kakor eller på något annat sätt göra sig nyttig i ungefär två minuter, för att sedan hitta ett nytt MYCKET viktigt uppdag, typ hänga tvätt.
Efter att tvätten är hängd och jag har blivit mycket arg kommer hon och kavlar och bakar en hel stund! Men så är det åter dags för något av hennes äventyr, oftast till telefonen för ytterligare ett MYCKET viktigt timmslångt samtal. Medans jag står och sliter i anletens svett, samtidigt som jag funderar på hur mycket mer kakor jag måste baka innan jag kan äta upp resten av degen utan att må allt för illa.

Sökes: Pepparkaksbagare!

Jo, jag vet, jag är nog lite tidigt ute, men det brukar ju rinna ur i sanden så det gäller att försöka reda ut sådana här saker INNAN jul!

Jag söker alltså någon att baka pepparkakor med! Man eller kvinna. 
För alla er som eventuellt aldrig har bakat pepparkakor utan bara sett hur Pippi Långstump bakade pepparkakor över hela golvet, det är så det är! Det var bara EN degsats som behövdes för alla de pepparkakorna och då hade hon säkert ätit upp hälften av degen! Så jag tycker inte det är så roligt att baka pepparkakor själv. Men så för några år sedan strax innan jul insåg jag att jag gärna skulle vilja baka pepparkakor igen! Med någon annan då förståss. Så jag slog in ”pepparkaksbagare” som sökkriterie bland mina vänner och två trillade ut! Nu är det så att den ena har två  små barn…
Jag vet inte hur det är att baka pepparkakor med två barn, men jag vet hur det är att baka pepparkakor som barn, man tröttnar snabbt på att kavla ut degen (den MÅSTE vara supertunn), man tröttnar nästan lika snabbt på att försöka få över kakorna på en plåt utan att mörda dem, man tröttnar inte fullt så snabbt på att trycka ut pepparkakorna med formar, men nästan. Men framförallt bränner man sig och så får man förståss snabbt ont i magen av all deg.
Vuxna magar tål så mycker mer deg!
Min kompis med två små barn brukar baka pepparkakor med sin syster.)
Den andra som trillar ut när jag gör min sökning har plötsligt fått en 18-åring plastdotter, som har bestämt sig för att baka pepparkakor med sin plastmor… Där vill jag inte vara med.
Sedan är det förståss Anna, hon bakar säker gärna pepparkakor med mig. :-D Men det skulle ta fyra timmar fram och tillbaka dit, så gärna någon på lite närmare håll!

The Mouse and I

Let’s practise my English!
A couple of days ago my friend Anna wrote on her blog a contribution in English, one of the reasons was to practise her English. I thought this was a good idea so here I will do the same! I hope my knowledge of the language is good enough to write a contribution to my blog…

Some nights ago I was out giving my horses some hay; suddenly I felt a little bump on my heel. At first I assumed it was a small stone, but then I realised I was standing in an uphill and it had to be a very strange stone to roll up. Instantly I decided it must be a mouse and saw a dark shadow floating over the ground. A few metres from me there were some logs and I saw the mouse crawling up on them and hiding behind them.
I still can’t understand why the mouse had to bump in to my heel; there was a lot of space around me! I was probably the only thing to collide with in several square metres!

Now it is raining again. :-( To day we have had rain, storm, hail, little snow, thunder and sunshine! A complete weather-day!

I will probably write in English soon again, I can see I need the practise…